Gentlemannen ute

Av Ingrid

På gator och andra offentliga platser samt något om rökning

En gentleman visar sig inte ute i hög hatt och kavaj eller gula skor. Ej heller bär han halmhatt till livrock som fordrar cylinder. De finns som anse damasker oförenliga med denna huvudbonad - och galoscher oförenligt med begreppet gentleman. I våra förhållande torde dock dessa oaptitliga pjeser förbli i viss mån oumbärliga.

Ser man en person som bär sin käpp så att doppskon hotar ögonen på den som kommer efter, eller sin paraply så att han petar till eller droppar ner andras hatter, kan man vara säker på at det inte är någon gentleman. (I senare fallet är det vanligen ett frumtimmer.)

Gentlemannen går, enligt av förnuftiga grunder fastslagen ordning, på trottoarens vänstra hälft, men knuffas inte med gamla obildbara damer eller små flickor om sin rätt. Hälsningen urföres däremot alltid med högra handen.

Denna gest är i själva verket en av dem på vilka man ofta kan skilja gentlemannen från halvherren. Med blickens hjälp förstår han att ge sin hälsning den rätta nyansen av högaktning och förbindlighet. att föra hatten ändå ned till knäet passar endast för personer i livré. Gentlemannen är aldrig krypande, ens mot förmän eller borgenärer - han låter hellre sätta sig i konkurs än han förödmjukar sig själv - och detta drag framtäder även i hans sätt att hälsa.

Men hälsning bör ej heller vara för snäv, allra minst gentemot damer. I Japan hälsar man med ett leende. I vårt allvarliga land kan ett sådant missförstås och bör förbehållas det mera förtroliga umgänget. I de anglosachsiska länderna nöja sig herrar med att nicka åt varandra och detta bruk har bl. a. funnit stark genklang bland de föga ceremoniösa norrmännen. Man ser numera också en del svenskar som tillämpa en sorts kompromiss i det de med en nickning ta åt hattbrättet. Stillöst och obelevat!

Vi hälsningen riktar man blicken på den man hälsar - att stirra in i hatten framkallar lätt misstanken om att man har en spegel i den.

På sina kära bröder hälsar man med hattavtagning så snart de ha en dam i sällskap. Även om man i henne skulle igenkänna en balettdansös eller en manicurist. Den sanne gentlemannen hälsar på varje kvinna som han känner och vägrar aldrig denna hövlighet åt en dam vars gunst han åtnjutit, av vad stånd hon än måtte vara. Såvida inte situationen är sådan att han genom en hälsning kan kompromettera eller förråda henne naturligtvis.

Den styva hatten är den enda som möjliggör en viss grandezza i hälsningen. Man kan därför vara ganska säker om att cylindern icke kommer att bortsopas av något mode.
Går gentlemannen samman med en dam glömmer han inte att lämna henne la place d´honneur (högra sidan). Han kliver då inte med båda händerna nedstoppade i rockfickorna, utan låter själva sin hållning uttrycka hövlig uppmärksamhet. Och han röker inte, åtminstone såvida vinden ligger åt hennes sida.

Härmed äro vi inne på det alltid aktuella och intressanta kapitlet om tobaksröken!

En gentleman medför ej brinnande cigarr:

1. å lokaler där sådant är genom anslag uttryckligen förbjudet och där en förlupen gnista kan ödelägga oersättliga samlingar,

2. vid besök i familj, annan gentlemans mottagningsrum eller privatkontor (utan dennes särskilda tillåtelse),

3. i läkares väntrum, i sällskap med äldre sjukliga personer, operasångare och annt folk som lever på sin strupe.

I det engelska medvetandet ingår att man visar en viss sidvördnad mot den i vars närvaro man röker. Hos en indisk författare ha vi mött påståendet att den som i sin hustrus närvaro hänger sig åt denna njutning därigenom diskvalificerar sig själv. Den genuine londonbon kan tända en cigarett på en gata i Westend, men det skulle aldrig falla honom in i City…..

Numera röker man ju hos oss även i de allra flesta matsalar. Dock före kaffet endast - fina och svagt parfymerade! - cigareter. Den som tänder havannan före det första smuttandet på mockan berövar dessutom sig själv ett av middagens utsöktaste ögonblick…Den otålige cigarrökaren kan ju, en attendant, roa sig med att begrunda Wildes aforism - cigaretten är den finaste bland dessa njutningar, ty den lämnar en alltid otillfredsställd….

Pipa såväl som snugga äro för gentlemannen förbjudna överallt utom i egen ungkarlslägenhet, ute i skog och mark samt på sjön, där den senare av många anses som ett ännu oundgängligare attribut till den verklige sportsmannen än K.S.S.S.-mössan.

Skulle man under längre järnvägsresa nödgas dela kupé med en annan person som röker en stinkande cigarr, passar det sig mycket väl att erbjuda honom en av sina egna aromatiska. Är han en gentleman stoppar han den inte i fickan, medan han fortfar att blossa på sin egen.

Till gengäld för alla de försakelser som rökaren måste ålägga sig för sina medmänniskors trevnad bör han väl emellertid också har rätt att fordra något. Och detta är att de lokaler som äro reserverade för honom, inte i tid och otid inkräktas av andra. Hur ofta ser man inte på järnvägarna damer som inte ha den ringaste tanke på att röka, ta upp plats i de därför avsedda waggonerna. Och det är dock ett intet mot det missbruk som på våra skärgårdsbåtar äger rum med den lilla rökhytten där man inte sällan finner de två eller fyra borden alldeles belamrade med handarbeten o. d. I ett sådant fall må det förlåtas gentlemannen om han sätter eld på en för detta ändamål medförd skinnarvikshavanna och dymedelst tvingar inkräktarna att retirera till dam- eller konversationssalongen.

Share on Facebook

Inga svar på “Gentlemannen ute”

Inga kommentarer ännu.

RSS för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Kommentera

Panorama theme by Themocracy