Tro det heller ej….

Av Ingrid, 28 augusti 2010 11:44

…men tvätten som jag hängde ut igår börjar faktiskt torka! Det blev ett riktigt busväder med häftiga regnskurar på eftermiddagen, men idag blåser det och solen är framme då och då.
Vi har just varit på Klinte och då passade jag på och köpte några cyklamen, som jag har varit och planterat i lådan på mammas och pappas grav. Det var bara vattenskadade petunior där och de såg för bedrövliga ut. Nu blev det riktigt fint! Cyklamen är bra att sätta den här tiden, för de kan hänga med ett bra tag och de tål till och med lite frost.

Vi var ju och klippte oss igår och jag hade vissa förhoppningar om att frissan skulle kunna göra någon form av under, men jag ser ut precis som vanligt, bara lite korthårigare. Jag är nog ett hopplöst fall.

I övrigt var det en bedrövlig fredag, för jag blev ledsen för en sak som jag inte ska återge här, men lessenheten sitter i och tårarna trillar från och till idag också. Jag har nog någon form av 70-årskris! Man brukar ju prata om olika ålderskriser, men hittills har alla decennieskiften känts ok för min del, men nu är det tungt som bara den. Jag vet ju vad som väntar med en massa krämpor som ger sig till känna den ena efter den andra. Min tinnitus är verkligen störande just nu och de där besvären från ländryggen blir jag bara så trött på, med fötter och ben som surrar och har sig. Ibland känner jag att jag måste ringa vårdcentralen igen, men så har jag en bra dag och då tror jag att det ska försvinna. Så, helt plötsligt, är besvären där igen. Och det här är ju bara början av allt elände som väntar!

Gnäll, gnäll, gnäll tänker du väl och visst är det så. Egentligen har jag det oförskämt bra, det är bara lite svårt att komma ihåg det alla gånger.

Ha en trevlig lördag!

Share on Facebook

13 svar på “Tro det heller ej….”

  • Av Lambergsfrua, 28 augusti 2010 @ 12:01

    Vet du Ingrid, jag tror inte att det du beskriver är någon specifik 70-årskris. Snarare en “insiktskris”. Man inser att med tilltagande ålder kommer också allt fler krämpor. Det är priset vi får betala för att få hänga med. På måndagar sitter ju jag och ringer runt till människor i en s.k. Kvalitetspanel för att höra om de fått reklamen som skickas ut via Svensk Direktreklam. Många i den panelen är äldre människor, som gärna vill växla några ord också. Alla har de sina bekymmer och krämpor/sjukdomar. En dam i 80-årsåldern har dåliga knän, är opererad för hjärtfel och har en 90-årig man med grav hörselnedsättning och yrsel. “Det är åldersgåvor som man får räkna med”, kvittrar hon.
    Ibland kan man kanske känna så, men i mörka stunder är det inte alls roligt, allra mest som man vet, att det inte blir bättre.
    Vad det än är som tynger dig, hoppas jag innerligt att du snart känner dig OK igen.
    Och du, jag håller både tummar och tår för att ni ska få den där lägenheten!
    Mina varmaste kramar till dig go’a bloggvän!

    [Svar]

    Svar av:Ingrid

    Hit ringer de varje måndag från Svensk Direktreklam för att höra om vi fått reklamen, men aldrig har jag då känt att det varit läge för att prata med de som ringer.

    Tack för din uppmuntran :)

    [Svar]

  • Av Mien, 28 augusti 2010 @ 13:29

    Ibland gråter jag också. Över saker jag är ledsen över. Fast jag absolut inte borde vara ledsen med tre fantastiska barn som jag kan ställa fram mat till varje dag. Och som jag inte behöver skydda från krig och ondska. Men lika förbannat blir man ledsen ibland. Och lika förbannat gråter man.

    [Svar]

    Svar av:Ingrid

    Det kan nog vara en styrka, att kunna gråta. På något sätt lättar det ju.

    [Svar]

  • Av Mien, 28 augusti 2010 @ 15:14

    Sen glömde jag skriva “Kram” och “Tänker på dig” och sånt där. Men det förstår du nog ändå att jag gör. jag är ju inte så kramig av mig…..:)
    När man gråter så är man ledsen. Och man måste få vara ledsen. Även om det finns andra i världen som har det jävligare än man själv.

    [Svar]

    Svar av:Ingrid

    Du är så himla gullig Mien, så det förstod jag att din förra kommentar innehöll även de där fraserna. Kram till dig!

    [Svar]

  • Av Berit, 28 augusti 2010 @ 15:22

    Hej Ingrid!

    Jag känner också av det där med att närma sig 70-årsåldern. Krämporna är ju där precis som du skriver, men så är dom borta lite och ja, det är väl så här man får ha det tänker man:-). Fast som du skriver så har man så mycket att vara glad för, men tankarna smyger sig på att så fort det går allting.

    Jag tror också att det är bra att kunna vara ledsen ibland, det vore konstigt annars om vi alltid vore på topp.

    Vill ni flytta Ingrid från Stenstugu? Jag förstår dig, det är mycket att sköta och det ser så fint ut dit du vill flytta.

    Jag hoppas att du snart blir glad igen Ingrid och hälsa till Åke från oss båda!
    Kramar
    Berit

    [Svar]

    Svar av:Ingrid

    Nej, vi vill inte flytta, men vi blir ju tvugna. Du vet hur stort det här huset är och trädgården också. Orkar man inte hålla det i bra skick är det bättre att lämna det, men det är ju ingenting som gör en speciellt glad.
    Jag piggnar nog till snart igen, bara den där magiska dagen är passerad inbillar jag mig att det ska kännas bättre!

    [Svar]

  • Av Agneta, 28 augusti 2010 @ 23:42

    Hej, Ingrid!

    Tänk ändå att jag inte är ensam! Första gången det började “surra” i min vänstra fot var när jag hade varit och handlat och gått en bra bit med alla tunga kassar samt i fel skor. Detta var samtidigt som min tinnitus började öka. Samtidigt som min giftstruma anlände och jag hade just fyllt 50..!I år blev jag 65…att jag stått ut?

    Så började det surra i hela benet också och det escalerade så jag frågade läkaren vad som var fel för jag höll på att bli galen.
    Men fick till svar att “det kan inte surra” i fot/ben. Vilken idiot!
    Efter 10 år och ett otal antal läkarbesök, då alla sa sak samma till min förtvivlan.
    Träffade på en läkare till sist, som beordrade en MR-röntgen av min onda ländrygg.
    Fick då beskedet att en disk hade glidit ur sitt läge och har alltså haft “halvt diskbråck” i över 10 år,men det räknas ju liksom inte :-( Det ska vara ett helt sådant!
    När jag återigen påtalade att det SURRAR, nu i hela kroppen, så svarade han att disken ligger och trycker på en nerv och då surrar det i höft, ben och fot! TACK för de orden! Inte för att det är mindre jobbigt att leva med, men för att det finns duktiga läkare som ger en diagnos. Att alltid bli avfärdad med att “så är det inte”, gör mig galen. Man känner väl bäst själv, eller?
    Det händer att det surrar mer eller mindre vilket beror på vad jag gjort. Fick rådet att ta det väldigt lugnt, inga tunga lyft eller annat kroppsarbete för då blir det helt diskbråck.

    Nåväl, min tinnitus spred sig från “enbart” oljud i öronen till hela huvudet, vilket kan inträffa enligt ett antal specialister. Tyvärr, inget att göra åt, men nervpiller underlättar i alla fall,sa läkaren och han har rätt.
    Att jag dessutom, i samma veva, fick Hallux Valgus inkl.en förslitning i storatåns sluled i just vänsterfoten som surrar, gjorde inte saken bättre.

    Så när jag läser att du skriver att det surrar i fot/ben blir jag naturligtvis överlycklig….om du förstår mig rätt nu, vilket jag vet att du gör.

    Så mitt råd är att du inte nöjer dig, som jag gjorde i över 10 års tid,med tomt prat, inga undersökningar, utan säg ifrån…KRÄV en MR-röntgen av ländryggen till att börja med….Det är din rättighet att få en sådan på studs.

    Vem vet, kanske det hänger ihop som det gör för min del. Om inte, så fortsätt leta tills dom hittar felet. Man blir mindre rädd/deppig då man får en diagnos.
    Jag fick även problem efter ett tandläkarbesök då han borrade på en nerv…det surrar än i dag efter många år när jag biter med just den tanden.

    Att mitt surrande har spridit sig till resten av kroppen är ju en annan sak. Särskilt när jag sovit, då är det värst.

    Ledsenheten kommer o går, fäller en tår och så rullar det på, dag ut o in.
    Men faktum är att tårar innehåller gifter som kroppen behöver göra sig av med, så att gråta en skvätt titt som tätt är nyttigt som attan!
    Att men sedan blir ledsen över att barn
    eller andra familjemedlemmar inte uppför sig som dom bör, är en annan sak som händer. Som mamma tror jag att man har vissa förväntningar och om dom inte infrias, ja då kommer tårarna. När elakheterna, ofrivilligt förvisso, slår emot en, ja då….
    Alla förändringar i livet tar man som ung med en klackspark, men med åren är det inte lika enkelt, trots att de yngre tycks tro det.
    Livet är en strid för gammal som för ung.
    Mycket gammalt kommer upp till ytan ju äldre man blir och då gäller det att sålla bort det osmakliga delarna. Lätt att säga men svårt att göra.
    Att inte längre vara behövd ger sjukdom i både kropp och själ.
    Att byta bostad som ni kanske ska göra behöver
    inte vara slutet, tvärtom :) Det är ju en början på något helt nytt och spännande ;-)Färre “måsten” och mera tid till sådant som är roligt! Fritidsnöjen :-)Något att se framemot!

    Nu så hoppas jag att detta inlägg kommer med,för det gjorde inte mitt förra.
    Om du tycker att det är “för mycket privat”, så radera det!!

    Styrkekramar i massor till dig Ingrid!
    /Agneta

    [Svar]

    Svar av:Ingrid

    Tack Agneta, för ditt engagerade och intressanta inlägg. Ja du, det är inte lätt att bli gammal och skruttig och jag skäms när jag grämer mig över mina småkrämpor och blir gnällig över motgångar, när jag läser din historia, men som vanligt är det ju så att ingenting blir bättre för att andra har det värre.

    Jag tar till mig dina råd och får väl ta och fundera på hur länge jag ska gå så här innan jag söker hjälp igen, men som du såg kan jag gå långa promenader utan några som helst problem och just då har jag inga besvär alls från ländryggen. Det är det som gör att det känns som om man skulle gå till läkare och ta upp deras tid alldeles i onödan.

    Inte raderar jag ditt inlägg om inte du själv vill att jag ska göra det! Det kanske kan vara till nytta för någon annan att läsa det.

    [Svar]

  • Av elisabeth, 29 augusti 2010 @ 19:35

    skickar dig massa kramar Ingrid ! jaa många får emellanåt känna på hur tufft livet kan vara. Visste inte du hade tinnitus, det måste jag erkänna måste kännas jobbigt……. och visst om rygg och ben inte vill det man själv vill så är det inte så kul precis. Och ålderskriser de finns där bara som ett brev på posten. Hoppas du känner dig bättre snart. Men jag tror att när det känns jobbigt är det bättre ta upp det till ytan utan att man behöver känna att det är gnäll. Vi måste få säga som vi tycker, känner och oroar oss för. jag tror det är värre med det här inombordsgrubblande att inte ta upp det. Sånt inåt-sett är mycket mera farligt. Hoppas du finner lite styrka i form av nåt peppande. Det är alldeles för mycket i dag att människor utger sig för att de inte har några bekymmer eller inget tynger dom, min ändå ‘lilla’ erfarenhet av det bevisar motsatsen. Du förstår säkert att alla vi bloggvänner tänker på dig lite extra - hoppas det ger dig lite styrka !
    kramar elisabeth

    [Svar]

    Svar av:Ingrid

    Alla underbara uppmuntrande ord får er bloggvänner betyder mycket! Och alla har vi våra svarta stunder och bekymmer. Har man inte så många att prata med så blir det här i bloggen jag ventilerar mina tankar. Tack för alla dina trevliga kommentarer elisabeth :)

    [Svar]

  • Av Ia, 30 augusti 2010 @ 9:54

    Men..av förklarliga skäl har jag varit lite off från bloggvärlden så jag har missat flera av Dina inlägg.

    Jag känner ju också så som Du beskriver det och det gör jag nästan varje höst. Som om nåt försvinner i mig varje höst, det gör ont men egentligen vet jag inte vad det är som gör ont! Höstdepression tror jag faktiskt att det egentligen är och då blir allt som händer i ett vanligt liv så mycket större än det skulle ha hänt på våren.
    Ja, det finns mycket att skriva om detta och kanske blir det dagens blogg för min del. Men…jag tror jag kan känna det Du känner och massa cyberkramar!!!
    Man måste inte vara på topp jämt…det är väl som man säger till barnen…ibland måste man ha tråkigt för att kunna ha kul!!!

    [Svar]

Andra länkar till detta inlägg

RSS för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Kommentera

Panorama theme by Themocracy