Jämmer och elände, nu är det ruskväder idag igen och vi som har så mycket vi behöver göra. Eftersom det inte blev någon tur till kyrkogården igår, så ska det göras idag och dessutom måste vi på återvinningen och till Klintehamn och handla och så är det Efit (Ett foto i timmen). Det är inte lätt att vara pensionär! Fram mot kvällen kommer jag i alla fall att lägga ut dagens bilder och till dess önskar jag mycket nöje med ett nytt kåseri av Ulf. Njut gärna av den vackra musiken medan du läser det Ulf skriver.
STINSENS POJKE
Han var son till stationsföreståndaren på den minsta hållplatsen Sanda, belägen på den smalspåriga järnvägslinjen mellan Roma och Hablingbo. Han, min något äldre kamrat, hette Lars Gullin, spelade dragspel och piano som en Gud och skulle senare bli en av den svenska och internationella jazzmusikens verkligt stora namn i klass med och kanske i vissa fall bättre än giganter som Åke Hasselgård, Putte Wickman, Jan Johansson och Arne Domnérus, men den nya stimulantian tog hans liv inte ens femtio år gammal.
På kafé Strandstugan, i Tofta Bad två mil söder om Visby vid ett korsvirkeshus byggt 1931-32 spelade Lasse dragspel för gästerna under lördag och söndagar, och jag själv gick runt med en hatt och tog emot det blygsamma gaget från den ofta obetydliga skaran av lokala drängar, Visbybor och sommargäster från fastlandet. En och annan bondpojke som då för tiden rökte Bill eller Florida, eller kanske nyttjade Ljunglöfs Ettan under sina överläppar saboterade ibland föreställningen. Fortsätt läs 'Stinsens pojke, av Ulf Wiberg'»