HemVeckans Bloggtema - Kroppen
Kroppen och vad vi har för funderingar kring den, vår eller andras, tycker Mymlan på Bloggvärldsbloggen att vi ska skriva om den här veckan och det tycker jag är ett intressant ämne, för visst har man och har haft många funderingar kring kroppen både utseendemässigt och funktionellt.
Jag var en liten rundkindad, mörk flicka med rosett i håret, ojämna fula tänder och utstående öron, så upplevde jag mig själv i alla fall. Dessutom hade jag ett rött födelsemärke på vänstra kinden, stort som en gammaldags tjugofemöring. Jag kände mig lite som den fula ankungen och tyckte alltid att mina systrar var mycket sötare än jag. Pappa sa att jag såg ut som Ruth Holm. Jag visste väl inte riktigt vad det innebar, men det kändes inte som om det var något positivt. En period när jag var riktigt liten var jag väldigt mager och blev undersökt på sjukhuset, men det var inget större fel på mig. Mamma fick extra ransoneringskort på socker och grädde, för att hon skulle kunna ge mig lite extra närande mat (det här var under under andra världskriget när det var ransonering på livsmedel).
När jag var i 10-årsåldern fick jag åka med mamma till Stockholm och göra en operation av mina utstående öron. Det var min första plastikoperation - den blev inte helt lyckad, men jag blev i alla fall lite snyggare. Jag kommer ihåg att mamma hade köpt biljetter till någon operett som vi var och såg då jag fått lämna sjukhuset. Jag hade hela huvudet inlindat i bandage. Själva operationen minns jag inte mycket av, men har svaga aningar om vad som tilldrog sig där i operationssalen.
Tänderna skulle också åtgärdas, för när jag tappat mjölktänderna ville den ena framtanden inte växa ut som den skulle. Dessutom sög jag på tummen om nätterna, något som gjorde mitt bett snett och fult. Någon tandställning var det aldrig tal om, för tandläkaren hävdade att jag först skulle sluta suga på tummen och det gjorde jag inte förrän jag var nästan tonåring. Den där framtanden kom ut så småningom, men jag har fortfarande komplex för mitt bett och ler ogärna på kort.
Så växte jag till mig och kom i puberteten, fick finnar och vaglar på ögonen. Finnarna var det inte så farligt med, men ibland kunde jag inte få upp ögonen på morgonen för jag hade vaglar både uppe och nere och långa perioder var jag befriad från gymnastiken i skolan för den skull (något som jag bara såg som en fördel). Nu började alla andra tjejer få bröst, men inte jag. På kvällarna när vi skulle gå och lägga oss “tältade” jag i nattlinnet för att få av mig kläderna utan att mina småsystrar skulle kunna se mig. Det var ju en skam att inte ha några bröst, men jag lyckades övertyga mamma om att en behå behövde jag nog i alla fall och när jag väl fått den kunde jag ju fixa till lite utbuktning med hjälp av bomull. Men inte blev det några stora gungande tuttar av det inte. Åh, så jag beundrade Gull, som var så storbröstad och hade så vackra röda naglar. Jag har inga vackra naglar heller! Jag fick väl de där efterlängtade brösten till slut, även om de aldrig varit speciellt stora, men de har fungerat bra och jag har ammat tre barn och fortfarande ser de hyfsade ut, även om de är små. A-kupa, det är min storlek det.
“Ingrid har så stor bak, hon kan inte ha långbyxor”, sa mamma. Och mamma hade ju rätt, så jag hade aldrig långbyxor utan gick jämt i kjol och klänning då jag var tonåring. När jag blev lite äldre förstod jag, att det fanns en hel del karlar som gillade min stora rumpa, så några problem med att ha långbyxor har jag definitivt inte idag. Jag har nog vad man kallar för en päronformad kropp, vilket väl är något av ett ideal. Trots allt var jag hela tiden smal och ännu smalare blev jag när jag fick fullt upp att göra med barn och ladugårdsarbete. Då var det stora problemet att behålla de få kilon jag hade. Jag rörde äggulor med socker i ett stort grogglas, slog i apelsinjuice och så 2-3 dl vispgrädde och det drack jag mer eller mindre varje kväll. Ändå sa mina släktingar medlidande: “Stackars barn, så mager du är, har du det slitigt?” Inte tyckte jag det, livet var som det skulle, det var fullt upp och då är livet som bäst.
Mitt födelsemärke, som jag hade på kinden led jag väl inte så väldigt mycket av, men det var inte roligt att ha det där röda “eldsmärket”. Någon gång när jag var i 25-årsåldern började det att blöda när jag tvättat mig i ansiktet och torkade mig med handduken. Jag ringde till vår provinsialläkare och fick omgående komma ner till honom och han skrev en remiss till lasarettet och bara ett par dagar senare gjorde jag min andra plastikoperation, men den var ju faktiskt medicinskt betingad. Födelsemärket visade sig vara en ofarlig blodtumör och i stället för det har jag idag ett ärr och det vete rackar´n om det är så mycket vackrare.
Så slutade vi med mjölkkor och jag utbildade mig och blev kontorist och blev stillasittande om dagarna i stället för att jobba i ladugården och i lantbruket och helt plötsligt behövdes det minsann inga näringsdrycker för att behålla kilona, i stället smög de sig på flera stycken, det ena efter det andra. Jag vägde väl fortfarande inte så mycket, men jag var ju van vid att vara smal och det var förfärligt obehagligt när jag upptäckte att det började uppträda valkar både här och där. För naturligtvis satte sig de där kilona bara på magen, låren och baken. Så jag har minsann bantat jag också och då gjorde jag det med Rigshospitalets 14-dagars idotkur. Alla som har gjort den vet hur ovanligt korkat det är, men det var rätt kul och den funkade för mig i alla fall. Två gånger har jag gjort den och nu har jag hållit samma vikt i säkert 6-7 år. Jag varierar mellan 53 och 55 kg och över 55-kilosträcket får vågen inte gå.
När jag ser tillbaka på de snart sjuttio år jag levat, känner jag stor tacksamhet över att min kropp har fungerat så bra som den gjort, att den gett mig tre friska barn och att den har hållit hyfsat trots att jag rökt, varit väldigt förtjust i grädde och smör (en ful vana från barndomen kanske), tagit mig ett och annat glas vin och motionerat alldeles för lite. Jag började röka när jag var i 13-14 årsåldern och höll på tills jag blev gravid med Krister 1972, alltså rökte jag i ungefär 20 år, med pauser under mina andra två graviditeter och amningsperioder. Det var inga större problem att sluta för jag var motiverad till det och har inte tagit ett bloss sedan dess. Jag hoppas att kroppen vill stå mig bi och vara så snäll och fungera många år till och min ambition är att jag ska försöka äta hälsosamt och röra på mig lite mer än jag gör idag.
Share on Facebook
30 svar på “Veckans Bloggtema - Kroppen”
Andra länkar till detta inlägg
RSS för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI
Av Annette, 12 oktober 2009 @ 17:39
Hej Ingrid.
Åh, varför skriver du inte en bok, eller det kanske du redan gör? Du har verkligen ordets gåva, du skriver så bra så jag höll på att glömma hälsningen här;)
Varm kram,
Annette (som kommer att dofta gott;)
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 12th, 2009 kl 21:50
Jag kan tänka mig att du kommer att dofta ljuvligt! Så himla kul att du vann. Tack för vänliga ord om min lilla betraktelse om kroppen.
[Svar]
Av Sylvia, 12 oktober 2009 @ 18:21
Så innerligt fint du skriver om din kropp genom åren. Säger som Annette,du skulle allt skriva en bok.
Så blev jag riktigt full i skratt medans jag läste för din beskrivning påminner lite om mig själv. Sög på tummen gjorde jag tills jag började skolan därav har jag de ena framtanden lite liggande över den andra.Vikten är också densamma och likaså tuttarna.Så jätteskoj att läsa och tack för en trevlig stund Ingrid.
Kram Sylvia
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 12th, 2009 kl 21:51
Så kul att du kände igen dig lite Sylvia, nu fick jag ju dessutom veta en del till om dig!!
[Svar]
Av ailas, 12 oktober 2009 @ 19:03
Oj, så fina bilder och berättelser det var här. Tack för dem! Blev riktigt varm om hjärtat.
Är en ny bloggerska, tycker att det är jättekul. Titta gärna in hos mig.
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 12th, 2009 kl 21:54
Så roligt med en ny besökare, jag ska visst komma och hälsa på hos dig och du är hjärtligt välkommen tillbaka.
[Svar]
Av elisabeth, 12 oktober 2009 @ 19:47
vilken berättelse du kommit med….. tycker du verkligen är duktig med mat, promenader och annat som gör livet kul. Är man sen en människa som gärna vill ha ordning omkring sig, tror jag man njuter mer de stunder som är till för njutning. Du är såå duktig så. men fast du inte behöver vara mer nyttig, man kul tycker jag det är med hälsa, vad betyder maten för oss, vilken mat gör mig glad och frisk. För det måste ju ändå vara en kombination av att man tycker om det man äter och ser det som en njutning. Jag har fått kantareller av en snäll person och min dröm är detta kantarellår, är att göra en god kantarellpaj, som jag aldrig gjort. Jag gillar broccoli, blomkål och tomater och mycket annat gott, tycker det är så extra passande just höst-vinter koncentrera sig lite extra på hälsan och god mat.
Ha d så gott
kram elisabeth
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 12th, 2009 kl 21:53
Tack för vänliga ord elisabeth! Grönsaker gillar vi skarpt, ikväll åt vi fläskkorv och potatismos och till det kokt broccoli, det är jättegott med broccoli till.
Det där med en kantarellpaj låter ju jättegott, jag har lite kantareller i frysen som jag fick av min syster, kanske jag skulle ta och göra en paj……..
[Svar]
Av Lambergsfrua, 12 oktober 2009 @ 21:58
Så fantastiskt fint och varmt du beskriver dig själv och ditt förhållande till din kropp.
Varmaste kramar!
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 12th, 2009 kl 22:09
Tack snälla du!
[Svar]
Av Corina, 12 oktober 2009 @ 22:12
Du skriver bra om din kropp måste jag säga. Imponerande. Själv skulle jag sträcka mig till att likna mig vid en mindre flodhäst
Men jag trivs väl skapligt ändå men visst skulle det sitta fint med lite mindre kilon. Kramis !
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 12th, 2009 kl 22:20
Jag tror inte alls att du ser ute som en mindre flodhäst Corina!! Nu är du nog för stygg mot dig själv.
[Svar]
Av Agneta, 13 oktober 2009 @ 2:08
Ack ja, nog känner jag igen mig i mångt o mycket. Det är ju rent förfärligt egentligen hur vuxna i omgivningen sätter etiketter på barn och deras utseende
Man kan ju bli knäckt för mindre!
Vem sjutton hade inte “Jumboöron” eller va nu den där elefanten heter, i 10-årsåldern? Jag hade ett öra som stod ut alldeles förfärligt och det var ju inte bra, enligt de vuxna. Det diskuterades jämt när det var släktkalas. Som litet barn på kanske 4-5 år så har man ju inget att säga till om.
Till slut såg jag bara det örat. Försökte gömma det på alla sätt o vis.
Men så hade jag i alla fall EN moster som sa att “det där min lilla vän kallas för musiköra och då ska det stå ut en aning:-)” Tack för dom orden! Inte för att örat blev mindre men i alla fall så var den förklaringen bra för ett litet barn. Alltså var jag musikalisk och det var ju positivt, så örat fick väl hänga med då.
Tyvärr var det fr. henne jag ärvde min kroniska giftstruma som tog hennes liv för tidigt. Men empatisk och snäll var hon:-)
Jag har, som jag brukar säga, Björn Skiffs-tänder! Utan att ha sugit på tummen! Så det kan man alltså få ändå!Genetiskt är det, gommen är liten och tror inte att tummen har så där väldigt mycket att säga till om.
Den ena framtanden ligger på den andra. I dag går ju mycket att göra åt tänderna så att man blir nöjd.
Att ha bred bak eller inte är ju fullständigt ointressant när man är barn. Vilka dumheter att säga så. Usch så arg jag blir.
Själv fick jag aldrig visa mig bland folk såvida jag inte fick lockar i mitt tunna stripiga, råttfärgade hår. Varje dag åkte locktången fram och värmdes på gasspisen och då var jag bara några år …runt 3 kanske. Har du hört på maken!?
Sådant sitter i än i dag liksom striporna.
Brösten var för stora och det var inte heller bra, så jag tvingades ha någon BH som liksom förminskade dom. Började gå med böjd rygg. Stor byst kunde ju locka pojkar…inte bra!
Finnar som blev till bölder så att hela ansiktet såg ut som en boll. Spred sig med åren till resten av kroppen utan att någon kollade hälsan vid puberteten.Ingen skolsköterska eller annan som brydde sig. Det var hormonerna som gick på högvarv fick jag reda på i 20-årsåldern, men forfarande inga provtagningara. Det dröjde ända fram till 1995 innan diagnosen kom, Giftstruma! Men finnarna finns kvar för att inte tala om alla fula ärr. Så inte är du ensam om att ha ärr i ansiktet! Har slipat bort ett helt hudlager i ansiktet och fick runt 30 sprutor men den operationen blev en totalmiss :-(( Blev ännu värre efteråt.
Men tro inte att hudläkaren gjorde något åt det? Inte ens en ursäkt.
Mager som en speta var jag, men tror att det var runt 1957 då Asiaten hade däckat mig i nästan ett helt år. Drack “ett halvt mått” kaffegrädde varje kväll för att bli människa.
Men sedemera blev jag väldigt kraftig och bantade som en galning i 20-årsåldern.
Usch, nu orkar jag nog inte gå igenom mera av den tiden innan jag ska sova för då kommer väl mardrömmarna.
Det du skriver verkar de flesta av oss ha upplevt. Men det var kanske så på den tiden liksom det är även i dag, att utsidan är viktigare än insidan. Vansinnigt dumt!
Dagens ungdomar har det säkert lika svårt som vi hade med mobbing och annat elände.Men tror att dom opponerar sig lite mera. Kanske därav all kriminalitet? Aad vet jag.
Men sådan är ju människan!
Men att kritisera sitt eget barn… DET gillar jag inte alls. Det slutar ju bara med att man ber om ursäkt för att man finns till….och på den vägen är det
Ack ja, du har haft en otrolig tur som klarat dig undan div. fysiska/psykiska sjukdomar och fått leva frisk under så många år och det är viktigare än både öron, näsa, byst och rumpa! Så det så!!
Du måste ha ett otroligt starkt psyke som klarat dig undan all den kritik från självaste mamma, dessutom,
med hälsan i behåll! Bra jobbat!
Din berättelse är ju “Som i en spegel….”.
Vi reagerar alla olika på mobbing i tidiga barnaår. Finns ju mycket annat också som spelar in, som vi tidigare talat om, du och jag. Gör inte saken bättre.
Nattiskramar, Agneta
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 13th, 2009 kl 9:45
Tack för din långa och fina kommentar Agneta! Av någon anledning hade mitt spamfilter inte gillat den, men det är ju tur att man kan “avspamma”. Vi är nog alla präglade av det där skönhetsidealet som aldrig går att uppnå, men man är som man är och om kroppen fungerar någorlunda får man vara tacksam över det. Jag vet ju hur jobbigt du haft det så jag inser att jag verkligen är lyckligt lottad.
[Svar]
Av Agneta, 13 oktober 2009 @ 2:24
Din berätelse är välskriven och säger jag nog bara: “Såsom i en spegel”.
Fick upp att det är något fel här i bloggen så nu orkar jag inte berätta om mitt elände en gång till. Lika bra det kanske, för nu ska jag försöka sova lite utan mardrömmar.
Blir så himla arg när vuxna kritiserar sina egna barn för deras utseende vilket är mer än bekant.
Hade skrivit ett jättelångt inlägg men det försvann när jag skickade det…
Nattiskram, Agneta
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 13th, 2009 kl 9:02
Tack Agneta för att du tittar in till mig, men så tråkigt att din kommentar försvann, det beklagara jag verkligen!! Hoppas att nattsömnen blev god.
[Svar]
Av Åsa!, 13 oktober 2009 @ 3:17
Skönt att läsa om en människa som är vän med sin kropp! Ha det gott Ingrid!
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 13th, 2009 kl 9:36
Tack Åsa!
[Svar]
Av Astrid, 13 oktober 2009 @ 7:16
Ja du det var intressant läsning och du skriver så bra.
Jag har ju sneda tänder ser ut som en plogbil mina framtänder.
Ja du har ju sett Björn Skifs.
Jag har tappat lite fart i mitt bloggande borde nog gå med i dessa teman.
Jag tycker det blir så enahanda i mitt skrivande.
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 13th, 2009 kl 9:24
Inte är ditt skrivande enahanda Astrid. Det är exotiskt nog när du beskriver ert liv med Tindra och älgjakter och annat. Vardagshändelser som man själv tycker är obetydliga kan vara nog så intressanta.
[Svar]
Av Eleonora, 13 oktober 2009 @ 10:58
Men Ingrid, så fint du skriver. Som en spännande roman, och jag tackar så mycket för att jag fick läsa om din barndom och ungdom. Jag känner igen mycket och eftersom vi är nästan jämgamla så har vi upplevt samma tidsperiod tex 40-talet med krig och ransonering. Med glädje och uppriktighet beskriver du din växande kropp och med värme förstår jag att den fortfarande är en kär och smidig vän för dig. Må så gott du sötaste vännen!
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 13th, 2009 kl 12:17
Så roligt att du uppskattade min lilla berättelse om hur jag ser på min kropp. Visst måste jag erkänna att jag är tacksam för att den är som den är.
[Svar]
Av Syster Kerstin, 13 oktober 2009 @ 11:04
Jag håller med många av de kommenterande, du borde “göra något” av ditt skrivande!
Temat om kroppen var ju både varm,lite rörande och inte minst välskriven.
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 13th, 2009 kl 12:21
Tack syster! Men min skrivande kommer nog att hålla sig på den här nivån. Det är roligt att försöka formulera sina tankar i ord och det har jag ju alltid tyckt om att göra.
[Svar]
Av Christina, 13 oktober 2009 @ 20:05
Hej Ingrid
En mycket trevlig berättelse om ditt liv och dina upplevelser från din uppväxt.
Ibland har jag smugit omkring här hos dig men jag tror inte jag meddelat mig tidigare
Lycka till med fortsatt trevligt berättande
Christina
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 13th, 2009 kl 21:42
Så glad jag blir att du gillade min berättelse.
Det går så bra att “smyga omkring här” som du säger, men jag blir ju alltid jätteglad för en hälsning. Man blir ju så nyfiken på vilka det är som är på besök.
Välkommen tillbaka!
[Svar]
Av elisabeth, 14 oktober 2009 @ 16:37
jag googlar och googlar på kantarellpaj, men har inte bestämt mig än….. Till den ska jag ha en nyttig sallad, innehållande broccoli, tomater, salladblad osv.Och pajen ska innehålla lite nyttigare deg med kesella, gillar när man kan mixa det med smöret/margarinet. betr mjölet kan man ta en liten del grahamsmjöl om man vill. I mina ögon behöver inte en paj betyda onyttig, det gäller vara frikostig med lite fler ingredienser, så blir det en fröjd för gommen och ögat
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 14th, 2009 kl 16:48
Det är jättegott med paj tycker jag. Lycka till med din kantarellpaj - hittar du något bra recept kan du väl dela med dig? (av receptet alltså)
[Svar]
Av Kicki, 16 oktober 2009 @ 12:24
Jag kan bara hålla med de föregående “talarna”.
Jättetrevligt att läsa din varma berättelse om kroppen, som du verkligen har förlikat dig med.
Jag var ju skapt med “pojkkropp”, ingen midja ingen rumpa, smala höfter och heller ingen byst.
Jag känner igen det där med små bröst. Jag hade otroliga komplex för det i tonåren. BH med ilägg ända tills jag fick barn, sen kom -70talet och BHn skulle kastas. Skönt, nu struntar jag fullständigt i att det inte finns nåt att fylla upp kläderna med och går oftast utan BH nu också.
Kilona som la sig, och fortfarande ligger, runt magen retar mig till vansinne ibland. Långbyxorna som inte går att knäppa i midjan, men va fasen jag gillar god mat (med gräddiga såser) fikabröd till kaffet, så det är väl bara att välja
Jag började med att väga 52 kg när jag blev med barn första gången, sen la jag på mig två kg per unge, så 58 kg var min vikt ända tills jag kom upp i 40 årsåldern, sen har kilona “smygit” sig på mig undan för undan (fasen också). Men över de 64 kg som jag väger nu FÅR/vill jag INTE gå.
Kram!
Ha en skön helg!
Kicki
[Svar]
Svar av:Ingrid oktober 16th, 2009 kl 13:39
Så roligt att läsa din berättelse Kicki! Visst får man förlika sig med hur man ser ut. När man blir äldre ska man ju inte vara för smal, det är inte nyttigt alls, man måste ha lite att “ta av” och lite stötdämpare om man skulle råka falla. Ändå är det nog bra om man kan känna att man sätter en gräns, så det inte lägger sig på alltför många kilon.
[Svar]