Livet på Stenstugu » 2009 » juli

Margaretor jag minns och så vädret förstås

Gårdagens regnväder byttes ut mot 20° . Inatt vaknade jag flera gånger och hörde hur regnet smattrade på taket och totalt under söndagsdygnet har vi fått över 30 mm, så nu kan det få vara uppehåll ett tag.

Margareta skötte sig med andra ord bra mycket bättre än Sara och idag har jag gått och funderat på vilka Margaretor jag känner och det är faktiskt inte så många. Jag letade i min adressbok och där finns några stycken, men det är väldigt flyktiga bekanta. Likadant är det i bekantskapskretsen, visst finns det en och annan, men ingen jag känner närmare.

Tre Margaretor har jag som satt avtryck i mitt minne och den första är min älskade nalle. Jag har skrivit om Nallen Margareta tidigare, så historien om henne ska jag inte dra en gång till. Men om du inte läst det inlägget tidigare så har du en länk HÄR.

Margareta nr 2 lärde jag känna när jag var i 12-13 årsåldern. Då kom det en kvinna från Ockelbo hit till Klintehamn för att jobba som vikarie på Kommunalkontoret och hon hade en dotter med sig som hette Margareta. De kom tillbaka flera somrar i rad och de bodde i närheten av vårt hus, så tant Agnes och mamma blev goda vänner och Margareta och jag också. Någon sommar senare fick tant Agnes jobb i Visby istället och då hyrde de ett litet hus precis vid Norderport och vi var ofta och hälsade på dem. Margareta och jag skrev givetvis till varandra, men till slut tappade vi kontakten. Det sista jag hörde av henne var när vi fick en lysningspresent från henne när vi skulle gifta oss.

Margareta nr 3 var min första “riktiga” arbetsgivare. Jag var 18 år och hade just slutat realskolan, pappa hade dött och det gällde att få tag i något jobb så fort som möjligt och som för många andra tjejer på den tiden blev det första klivet ut i arbetslivet, att ta plats som hembiträde. Jag hade tidigare jobbat på sommarloven på olika pensionat och restauranger, men det här var den första fasta anställningen. Margareta var doktorinna, jominsann på den tiden gifte man sig till fina titlar, men hon var en väldigt rar och snäll doktorinna och jag hade det jättebra i den familjen. Jag bodde där också och hade mat och husrum och 150:- i månaden. Var fjortonde dag kvitterade jag ut 75:- av doktorn, neg så snällt och tackade och fick samma svar varje gång:

“Man behöver inte tacka för sin lön, om man gjort sig förtjänt av den, fröken Svanborg”.

Han kallade mig för fröken Svanborg, men Margareta och jag var du med varandra. Hon var inte alls så stel och korrekt som den gode doktorn. Nu är Margareta död sedan flera år tillbaka och Klintehamn blev en känd profil fattigare för hon var väldigt omtyckt av alla.

Det var mina Margaretor.

Ikväll har jag pratat med Eva på Sicilien, tur att Skype finns så att man kan prata så länge man vill. Eva har semester nu och de har ju verkligen semesterväder.