Livet på Stenstugu » Veckans bloggtema

Veckans bloggtema - Mamma

Mamma, ett av de första ord en baby lär sig säga, vad innebär det att vara mamma?
Att vara mamma innebär en stor lycka, ett stort ansvar, många oroliga stunder, men också många glada. Att sitta och amma sitt nyfödda barn, att lyssna på en liten glad pladdrande fyraåring, att följa en förväntansfull 7-åring till första skoldagen, att bli halvt vansinnig på en strulande och envis 14-åring, som tycker att man är pest, att ligga hemma i sängen och oroa sig för vad 17-åringen håller på med sent om nätterna, det är en mammas lott på gott och på ont. Och mamma det är man hela livet, det spelar ingen roll hur gamla barnen blir, man har ändå tanke på dem och oroar sig för dem.

Min mamma har varit borta i snart 7 år och hon blev rätt gammal, hon skulle fyllt 89 år i september det år hon dog, och jag minns hur hon ibland under de sista åren, då hon blev alltmer dement, satt och oroade sig för en av mina systrar. Mamma undrade så om min syster hade något jobb och om hon fick tillräckligt att äta. Som tur var kunde jag lugna henne på den punkten, men har ofta tänkt på det, att mamma är man hela livet och tanke på sina barns väl och ve kommer man nog alltid att ha.

Det finns kanske mammor, som tycker att de uppoffrar sig för sina barn och sedan inte kan låta bli att utnyttja det till egen fördel och ideligen påminna om det, men sådan var inte min mamma. Hon blev änka när hon var bara 44 år och lämnad ensam med oss 3 tonårsdöttrar. Vi var 13, 15 och 17 år gamla när pappa gick bort och mamma, som då var “hemmafru”, fick söka sig ut på arbetsmarknaden, för att kunna försörja oss. Hon var duktig och fick jobb på ett pensionärshem och där jobbade hon kvar till sin pensionering. Hon fick verkligen slita och uppoffra sig för oss flickor, för att vi skulle ha det bra och inte sakna någonting, men jag vet aldrig att jag har hört henne säga något om att, “tänk vad jag har gjort för er”.

Och som barn/tonåring tog man det så för givet, att mamma alltid fanns till hands. Idag skäms jag för att jag inte var mer omtänksam mot henne de där första svåra åren efter pappas död, jag var ju äldst och borde nog ha kunnat underlätta för henne mer än jag gjorde, men jag var ju så fullt upptagen med att finna min egen roll i tillvaron. Och mamma var otroligt självständig och bad aldrig om hjälp med någonting, utan försökte alltid klara sig på egen hand.

När mamma efter ett lårbensbrott inte längre kunde bo kvar i sin lägenhet, fick hon ett rum på just Åvallegården, där hon själv arbetat under så många år. Hon bodde där sina sista 5 år i livet. För lever, det gör hon fortfarande i vårt minne. Jag tänker på henne nästan varje dag i ett eller annat sammanhang, för hon var så glad och pigg och hade så många roliga uttryck. Uttryck och talesätt som verkligen gjort henne odödlig, inte bara hos oss “flickor” utan även bland gamla arbetskamrater.

De här orden fick bli mina tankar kring min mamma. Om jag varit en bra mamma själv? Det vet jag inte, men jag vet att jag har gjort så gott jag kunnat. Det kanske inte har räckt, men mycket mer kan man inte göra. För övrigt är det väl kanske inte upp till mig att avgöra - svaret på den frågan får komma från annat håll.

Fler som bloggar på temat Mamma kan du hitta på Bloggvärldsbloggen.

Share on Facebook

Nostalgi, Veckans bloggtema | Skrivet av Ingrid | 26 juni 2009 |

Bloggvärldsbloggen, mamma, minne

8 kommentarer till “Veckans bloggtema - Mamma”

Av Znogge, 27 juni 2009 kl 11:28

När jag läser om din mamma så tänker jag på min mormor som blev änka tidigt hon med. Min mamma som var äldst var 16 år och hennes två yngre systrar 10 och 6 år. Det var ingen lätt situation men två år senare träffade min mamma min pappa som blev en stor trygghet för alla!

Jag är övertygad om att du gjorde så gott du kunde! Det är inte alltid heller så lätt att vara 17 år…

Kram!

[Svar]
Svar av:IngridL juni 28th, 2009 kl 9:23
Nej, vi fick väl bli vuxna lite för fort kanske, speciellt mina yngre systrar.

[Svar]
Av Agneta, 28 juni 2009 kl 0:43

Bloggtemat är återigen ett svårt och lite “tungt” ämne.
Ja menar som så att mamma är ju alltid mamma och trist som attan att hon inte är i livet. En åsikt som väl delas av de flesta.

Precis som hos dig så finns min mamma hos mig dagligen både på gott och ont. Saknaden finns alltid då vi hade daglig kontakt i stort sett hela livet.

Min mamma avled -99 och skulle då fylla 90 år men fick tyvärr inte uppleva den dagen. Hon var klar som en spegel i hjärnan, hade inga krämpor men kroppen var utarbetad så hon tillbringade de sista 6 månaderna i livet på ett sjukhem i väntan på döden, men hade hela tiden sin lägenhet kvar, utifall.
Hoppet är ju det sista som lämnar människan, sägs det.
Jag skötte om allt praktiskt, som vanligt.

Arbetade och slet hela livet så att min äldre bror o jag skulle få mat i magen och kläder på kroppen. Unnade sig aldrig något för egen del. Det var inte så lätt att vara ensam på den tiden. Bidrag var inte tillgängliga då som nu.
Jag tror inte att dagens ungdomar inser hur tufft det kunde vara på den tiden, tyvärr, vill jag nog påstå.

Efter pensionen som inträffade vid fyllda 69 år så blev livet lite lättare. Men det var så dags då! Att arbeta dagligen i 50 år med några få sjukdagar,är väl inte så många som klara i dag. Men på den tiden bara gjorde man det man skulle utan att klaga.

Ack ja, den eviga frågan om man är/varit en bra eller mindre bra mamma lär nog aldrig bli besvarad korrekt. Våra barn är ju unika individer. Det är en ständig balansgång för en mamma att försöka se till barnets önskan, förmåga och intressen även om dessa inte stämmer med våra egna.
Den perfekta mamman/människan finns inte.
De flesta gör så gott det går med tanke på de förutsättningar man har, icke att förglömma. Det finns ju alltid en idealbild av hur en mamma skall vara, men det är en skapad bild av media och/eller männen, så att leva upp till sådant är inget att lägga energi på.
Man är den man är, inget att orda om.

Tack för att du delar med dig så detaljerat, alltid lika intressant att läsa dina åsikter.
Kramis, Agneta

[Svar]
Svar av:IngridL juni 28th, 2009 kl 9:25
Och jag är alltid lika glad över dina kommenter Agneta! Hoppas du får en fin söndag där i “Götet”. /Ingrid

[Svar]
Av Maj-Britt, 28 juni 2009 kl 9:16

Jag kan med glädje säga att din Mamma var en fantastisk människa som lämnat många glada minnen efter sig.
Jag gläds åt att fått så många fina dagar och många goda skratt tillsammans med Runa.

[Svar]
Svar av:IngridL juni 28th, 2009 kl 9:22
Tack Maj-Britt, jag blir nästan rörd när jag läser dina ord. /Ingrid

[Svar]
Av Eleonora, 29 juni 2009 kl 9:43

Käraste Ingrid! Så fint du skriver. Blev litet tjock i halsen under läsandets gång. Så vackert jag fick läsa om din mamma. Påminner något om hur det var för mig, fast min pappa överlevde mamma med 6 år och tur var det, för min mamma hade aldrig klarat sig själv. Jag tänker också ofta, ofta på mina föräldrar och hur bra vi hade det, mina två systrar och jag.

Genom att du skriver så fint om din egen mor, kan det inte vara på annat sätt än att du själv har varit - och är - en fin och bra mamma. Det är då säkert!

Tack för ditt läsvärda och känsliga inlägg! Kramis

[Svar]
Svar av:IngridL juni 29th, 2009 kl 19:09
Jag blir så glad för att du uppskattade det Eleonora!

[Svar]