Livet på Stenstugu » Veckans Bloggtema

Veckans Bloggtema - Gud

Mymlan på Bloggvärldsbloggen vill att vi ska blogga på temat Gud den här veckan. Jag har inte läst några andra inlägg i ämnet mer än Pysens, för jag ville skriva ner mina egna tankar utan att ha sneglat på hur andra vinklat det här.

Vem är Gud, är han en snäll farbror med långt vitt skägg, som sitter på ett moln och tittar ner på oss människor med milda blickar, eller är han en sträng och straffande herre? Kan han verkligen vara en god Gud när man ser hur otroligt mycket skändligheter som har begåtts i Guds namn, eller Allahs, eller Buddhas eller vad nu den där “högre makten” kan kallas. Kan det verkligen vara en god Guds mening att genom tvång, som går så långt som till tortyr och krig, låta omvända vildar till den kristna tron eller omvända protestanter till katoliker eller vice versa. Hur många krig har inte pågått och pågår i religionens namn, i Guds namn. Och hur mycket elände, ondska och olycka har inte ursäktats med att det är Guds Vilja. Hur kan Gud vilja att stora delar av jordens befolkning lever i svält och misär, det är för mig ofattbart. Då tänker jag att det är helt andra makter som regerar.

Är religion och Gud samma sak? Alla de stora världsreligionerna har formulerat religiösa lagar för hur de troende skall leva. Vi lever enligt de lagarna vare sig vi tror på Gud eller inte och utan att vi själva eller andra kallar oss religiösa. Alla rättar vi oss efter Tio Guds bud vare sig vi är medvetna om det eller inte. De är fundamentet för ett civiliserat samhälle.

Kan man tro på Gud utan att vara religiös? För att kunna svara på den frågan, måste man ha en idé om vad en religiös människa är. Min föreställning om den som är religiös är att man då är aktiv medlem i någon församling, man tror på Gud, hans son Jesus och på Den Helige Ande och man ber till Gud och förlitar sig på honom och försöker att på alla sätt leva ett moraliskt klanderfritt liv. (Jag kan tänka mig att jag missuppfattat det här med att vara religiös. Det finns kanske de som anser sig vara religiösa och inte alls känner igen sig i min beskrivning.)

Inte tror jag att man måste leva så, för att tro på Gud! Visst finns det många som lever ett helt annat liv, men ändå besitter en barnatro, känner trygghet i den och tror på Gud.

Tror du på Gud? Om någon ställer den frågan till mig, säger jag nog ganska slentrianmässigt, att visst gör jag det. Men gör jag egentligen det? Är det inte bara så att jag är uppfostrad till att man ska tro på Gud? När jag var barn läste vi bordsbön: Gode Gud välsigna maten, amen och godnattbön: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer, amen. Eller läste och läste, snarare rabblade utan att egentligen tänka på vad de där orden innehöll och utan att tänka på vem den där Gud egentligen var. Det var morgonbön i skolan och man fick lära sig massor av psalmer utantill, det var regelbundna familjegudstjänster i kyrkan och där var hela familjen mer eller mindre tvungen att vara med. Jag gick i söndagsskola eller rättare sagt i flera stycken för det varierade lite. Ibland var jag med i Metodisternas och ibland i Missionsförbundets. Jag var med i Kyrkans Barnkör och jag är konfirmerad, så visst borde jag säga att jag tror på Gud.

Vi går inte så ofta i kyrkan, men när vi är där läser jag med i Fader vår och sjunger med i psalmerna (jag kan ju sedan skoltiden många utantill). När prästen läser Välsignelsen känns det lite varmt och gott, men jag ber aldrig själv och vänder mig aldrig till någon Gud om jag behöver hjälp. “Gode Gud hjälp mig”, kan jag haspla ur sig utan att tänka på vad jag egentligen säger, men om det krisar är det inte Gud jag vänder mig till i första hand. Så frågan återstår att besvara: Tror jag på Gud? Svaret får nog bli att jag inte tror på bilden av den vitskäggige farbrorn eller den straffande herren, utan jag tror på att det finns en högre makt, som på något sätt påverkar oss, om man sedan ska kalla den makten för Gud eller Ödet, det tål att fundera på.

Share on Facebook

Veckans bloggtema | Skrivet av Ingrid | 17 juni 2009 |

Bloggvärldsbloggen, civilisation, gud, moral, religion, religionskrig, religiös, tro

6 kommentarer till “Veckans Bloggtema - Gud”

Av Elisabeth, 17 juni 2009 kl 10:29

Men “Gud” vilket bra skriv!! Måste få tänka till lite på det här… återkommer!

Varm kram..ja, men alltid!!

[Svar]
Svar av:IngridL juni 18th, 2009 kl 12:26
Du är så välkommen tillbaka Elisabeth

[Svar]
Av Kusin Göran, 19 juni 2009 kl 0:17

Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv.
H är medtagen men mår efter förhållandet bra.
/Göran

[Svar]
Svar av:IngridL juni 20th, 2009 kl 9:24
Tack för gott betyg! Skönt att höra att allt gått bra med H.

[Svar]
Av Agneta, 20 juni 2009 kl 1:28

Jag är inte så insatt i ämnet men några tankar har jag dock.
Tror man på Gud så är man religiös. Passiv eller aktiv. Tror man inte på Gud så kallas man för atesit. Vilket för många innebär att man inte tror på något alls. En ateist tror på sig själv, sin egen förmåga.
Gud “ÄR” ju religion. Tror man, så måste man “köpa” hela paketet. Tro på bibeln, Jesus, jungfrufödsel och inte minst Adam o Eva.
Det senare är intressant.
Hur förklarar man för barnen i skolan hur den första människan kom till?
Att läsa Darwins utvecklingslära är inget en “troende” gör eller håller med om. Människan är ju skapad av Gud. I många länder är det förbjudet att överhuvudtaget undervisa om Darwin då det strider mot Gudstron.
Att påstå att Homosapiens härstammar från apor är tabu för en aktivt troende.
Så på frågan om man tror på Gud, måste man vara ordentligt påläst, kunna bibeln m.m. för att kunna svara.
Jag anser inte att man kan dela upp det hela och säga att man tror på Gud men inte på ljungfrufödsel eller Adam o Ava t.ex.
En högre makt kan man åberopa eller samtala med om man känner för det. Men i själva verket så tror jag att man talar med sig själv, säger det man tänker högt. Svaret får man då av sig själv.

Religioner är ett sätt att förtycka, särskilt kvinnor, anser jag.
Allt elände som du skriver om som sker i Guds namn är väl ett påhitt av onda människor som behöver någon att skylla på, Gud t.ex. Man använder Gud som ett vapen. Praktistk, för han kan ju inget säga.
Det är möjligt att Gud eller “en högre makt” hade önskat sig en fredlig värld, men människan är ett rovdjur och då blir det som det är. Tror man på det, ja då faller teorin om att Gud skapade två snälla människor, Adam o Eva.
Gud var tydligen inte så nöjd med människan som han skapade, så då kom syndafloden och Noa med familj fick överleva för att människosläktet skulle leva vidare. Är det en god Gud som gör så? Plocka ut några s.k. A-människor och dränka resten.

Även jag är ju döpt, konfirmerad och har vuxit upp med att när man dör så kommer man antingen till himlen eller till helvetet. Det senare är förmodligen skapat enbart för att skrämma människan till att följa den religion man är uppväxt med till punkt o pricka. Som sagt, förtrycka genom att skrämmas.
Man kan ju spinna vidare och fundera över jordens tillkomst. Hade Gud ett finger med i “The big bang”?? Ick troligt då det var en kemisk/elektrisk reaktion. Människan styrs av kemiska/elektrisk signaler från hjärnan så kopplingen ligger nära till hands.

Ett intressant men ofantligt stort och svårt ämne för den oinvigde som kan diskuteras i åratal…så jag lämnar ämnet för nu och hoppas att jag fått igång tankar eller debatt. Det är ju meningen.
Kram, Agneta

[Svar]
Svar av:IngridL juni 20th, 2009 kl 9:21
Tack för din kommentar och dina synpunkter på det här ämnet Agneta!

[Svar]