När jag såg vad veckans bloggtema i Bloggvärdsbloggen tar upp idag, fick jag fjärilar i magen och tänkte genast - nej, det kan jag inte skriva om. Så laddat är det här ämnet faktiskt för mig. Trots att jag snart är 70 år är det svårt att skriva öppet om det här. Jag är uppvuxen i en familj där pappa var alkoholist. Nu står det där i svart och vitt och mitt hjärta bankar okontrollerat! Ska det få stå kvar, eller ska jag ta bort det och gömma undan sanningen igen?

Egentligen är det inte så märkvärdigt, för vi var lyckligt lottade som hade en mamma, som såg till att det inte förekom några former av spritfester hemma och pappa var världens snällaste och mest omtänksamma människa. Så det gick absolut ingen större nöd på oss och materiellt sett hade vi det bra. Pappa vill oss alla allt gott och gav oss så mycket, men för honom, som för alla andra alkoholister, gick alltid spriten i första hand. Han visste att han höll på att dö av den, men kunde ändå inte låta bli att dricka, vilket medförde att han dog alldeles för tidigt bara 49 år gammal.

Vad innebar det då egentligen för oss? Mamma hade ett helvete, det är helt klart, för det gällde ju att hålla det här missbruket så hemligt som möjligt. Ingen skulle få märka något, ingen skulle få veta. Vi lärde oss tidigt att ljuga och förställa oss och kunde inte ha normala kontakter med lekkamrater. Det gick ju inte att ta hem någon så där hur som helst. Nej, jag ska inte säga vi, för det här är mina tankar och min upplevelse av hur det var. Jag vet att jag blivit socialt handikappad och idag sitter jag här på Stenstugu med min man som bästa vän - annars är det ganska tomt på vänfronten.

Hur ser jag på alkohol idag? Egentligen borde jag ju vara helnykterist eftersom jag sett vad spriten kan ställa till med, men inte är jag det. Jag har alltid druckit sprit på fester, men aldrig i min ensamhet. Spriten har varit ett inslag i umgänget med andra människor och aldrig något jag tagit till för att jag mått dåligt av en eller annan anledning. I yngre dar blev det väl för mycket ibland, men inte så farligt och inte så ofta. Nu håller vi oss till vinet, jag och maken, starksprit dricker vi nästan aldrig och vin till maten blir det bara i helgerna - fast våra helger börjar i och för sig redan på torsdagen.

11° är det bara idag, men maken eldar i vedpannan, så här inne är det i alla fall varmt och gott. Inatt kom det 11 mm i regnmätaren igen och just nu är det riktigt mulet och ser ut som om det skulle kunna börja regna igen. Tur att vi fick klippa gräset igår!

Jag har satt en liten bulldeg och den står på jäsning nu. Tvättmaskinen snurrar också, för det började bli troskris. Idag får jag nog hänga tvätten inne om vädret inte ändrar sig radikalt tills maskinen är klar.

Idag är det egentligen Efit och jag har inte glömt det, men det är så grått och trist så jag känner inte för det den här gången, utan låter det vara till nästa omgång den här månaden. Lördagen den 27 juni får vi väl ändå hoppas att det ska kunna vara lite sommar! Dessutom är den här datorn så seg idag, så det går nästan inte att göra varken det ena eller andra. Den är annars ganska tyst av sig, men såna här dagar hör jag hur den står där och smackar och smackar…..